LVMH

Jag måste bara berätta om en väldigt fin sak som jag såg idag.
Och med fin så menar jag fin gest.
På lunchen som skolan hade fixat idag så satt alla vid olika bord och diskuterade och åt.
Jag och mitt bord satt och diskuterade allt ifrån balen nästa vecka till smeknamnen lärarna borde ha.
Och alla bord hade liknande diskussioner och alla hade väldigt trevligt.

Nej inte riktigt alla. Vissa kände inte någon. Vissa stod ensamma.
Ingen verkade bry sig, alla var uppe i sitt egna. Även jag.

Men så reser en av tjejerna vid bordet mittemot oss och går fram till en av killarna och föreslår att han ska slå sig ner vid deras bord. Han blev helt otroligt glad och jag blev också glad. Det var så härligt att se hur mycket det betydde för honom. Att folk faktiskt brydde sig.

Men detta är en sådan sak som förekommer överallt. Folk som inte har några vänner. Och detta är någonting vi andra inte lägger märke till. Vi har fullt upp själva ibland. Och deras vardag och liv utvecklar sig till något ensamt och tråkigt.
Frågan är om det är vi andra som hela tiden ska försöka dra med dom eller om det är deras uppgift att försöka hänga på och ta sig in i grupper...?