LVMH

Jag var så stolt över mig själv att jag lånade en bok till svenskan en vecka innan redovisningen. I vanliga fall brukade jag låna den bara någon dag innan så detta såg jag som framsteg.
Den skulle vara tillbaka lämnad en månad senare, vilket jag fnös över. Varför skulle jag ha den så länge?
Den skulle tillbaka samma dag som jag hade haft redovisningen tänkte jag.
Men så lyckas man glömma bort det på nåt sätt.
Och den 26, alltså en vecka efter att datumet hade gått ut, så kommer jag att tänka på boken.
Den låg på hallgolvet under min skolväska, helt bortglömd.
Tänkte att jag skulle gå med den dagen efter till biblioteket, men självklart glömde jag bort det.
Men på fredagen den 28 mindes jag det.
När jag går till biblioteket så inser jag att hon som sitter där man lämnar igen boken kommer titta missnöjt på sin dataskärm och sen säga i spydig ton till mig att den e försenad. Och att jag måste böta värsta stora summan eftersom att jag e 18.
Och här skulle inte min charm fungera utan man skulle bli tvungen att köra den andra varianten. Nonchalans.
Så jag skulle svara henne spydigt: Ja då får ni skicka hem en räkning till mig.
Fråga mig inte varför jag tänkte köra den metoden men det kändes helt enkelt rätt. :P
Men så kommer jag att tänka på att det finns ett bokinkast som man bara kan slänga in böckerna ifall man har bråttom.
Det betyder att jag slipper tala med någon otrevlig kvinna och slipper skämmas.
Så jag går raka vägen dit.
Ovanför hänger en lapp där d står att man kan lämna böcker där ifall man har bråttom.
Böckerna får inte vara försenade.
Jaha... Ajdå, tänkte jag och slängde in boken.
Sedan går jag i rask takt ut från biblioteket för att både visa att jag lämnade boken där för att jag hade bråttom och samtidigt för att slippa vara där en sekund längre.
Inte för att dom redan nu har insett att den e försenad. Men det kommer väl...
Men då e jag hemma och tar emot räkningen. Men dom kanske aldrig upptäcker d... (A)